Wow, vilken löparfest!
Berlin Marathon är nog för många en önskad plats att springa på, något jag själv har velat ha länge. När möjligheten att få ett startnummer dök upp tvekade jag inte en sekund. Biljetten låg i lådan!
Efter att jag besviket var tvungen att ställa in Copenhagen Marathon i maj på grund av skada låg fullt fokus på träningen mot Berlin. Jag satte mig och gjorde ett träningsprogram, som sedan bestod av alla möjliga intervaller för lugna långpromenader från 90 min till 180 min. Gör även en plan för ett provlopp 1 månad innan Berlin Marathon. Provloppet gick sedan ut på att komma till önskat maratontempo på halvmaraton.
2 veckor före Berlin deltar jag i ett bakgårdslopp i terräng, det här var ett lopp jag inte skulle ha deltagit i så nära Berlin Marathon. Jag fick en belastningsskada i vaden som tvingade mig att sluta träna veckorna innan. Detta var ett stort nederlag och mycket ogynnsamt att inte kunna slutföra mitt program så att avbryta loppet var väldigt realistiskt. En vecka innan jag skulle åka tog jag beslutet, jag åker och jag ska börja!
När jag kommer till Berlin fredagen den 23 september är det två dagar kvar till start. Jag tar mig snabbt upp till Expon där startnummerutdelningen sker. Enormt med folk som är där samtidigt, men vilken logistik. Var inte lång i kö innan startnumret låg i rutan.
Inne på Expo fick jag även prova kompressionsstövlar som slappnar av i benen, stimulerar blodcirkulationen och minskar muskelsmärtor. Jag tänkte att det inte kunde skada att prova detta då kalven fortfarande inte var 100%. Jag vågar inte svara på om det hjälpte, men inget ska vara obevisat.
Race Day
Jag gillar att gå upp tidigt på tävlingsdagen, äta en god frukost och en kopp kaffe för att få igång systemet. Det börjar inte förrän 09:15, så efter frukost är det upp till rummet och smetat in med vaselin på ställen som lätt kan skava, tejpade bröstvårtorna och packade väskan som ska lämnas i målområdet. Klockan 07:45 var det ut ur hotellet och på väg mot start. Jag tar sedan tunnelbanan två hållplatser och går upp till området där vi kan lämna våra väskor. Jag har fortfarande gott om tid, så jag använder den för att koppla av, dricka vätska och gå på toaletten så många gånger som möjligt. En halvtimme innan startskottet går jag till startområdet och placerar mig i min pool C. Här är det en bra och nervös stämning, folk filmar, tar bilder och sjunger med i sångerna som spelas över musikanläggningen.
Håret reser sig när startskottet går, loppet är igång!
De första 5 km springer jag bara med ett leende på läpparna och gåshud över hela kroppen, publiken längs leden är helt rå, de hejar på ALLA tillsammans. Vilken atmosfär! Och det ger sig inte, det är musik, hurrarop överallt. Mitt namn står på startnumret, så att höra främlingar heja på Richard längs hela banan gav ett enormt lyft. Rykten säger att det borde finnas omkring 1 000 människor runt de 42 195 meter den här dagen, och det tror jag.
Banan är relativt platt, 59 meter i höjd totalt, så det här är i grunden ett lopp för nya människor.
Men när min plan för ett nytt rekord justerades ner något efter skadan i vaden var det bara att springa kontrollerat och njuta av atmosfären som var helt obeskrivlig. Det fanns oerhört många dricksstationer, så här är det ingen fara att få slut på vätska.
Efter 41 km rundar du kvarteret och kan se Brandenburger Tor, och sedan är det inte långt kvar. Där har man över 1 km rak sträcka där det är tusentals människor, det är så högt av jubel att det helt enkelt MÅSTE upplevas. När man passerar Brandenburger Tor har man ca 4-500 meter kvar och i mitt fall kom det några tårar när jag såg målområdet. Mållinjen korsas 3:08:00, och armarna sträcks i luften.
Berlin Marathon, du är helt RÅ, och här KOMMER JAG tillbaka!