Källa: Med acceptans från Runner World Norway delar vi Angelika Sverdrups historia.
6 veckor sedan vann jag två startnummer för Málaga Marathon, via Instagram. Jag kunde välja distans; hela- eller halvmaraton. Under 2019 sprang jag 2 halvmaraton (du kan läsa om det här: Ecotrail og < spanstyle='text-decoration: understryka; color: #0000ff;'>Oslo, halvmaraton ) och några kortare raser. Träningen har bestått av en dag i veckan med fokus löpning upp till runt 10 km och sedan fjällvandringar på helgerna då det har varit möjligt att springa inomhus, då har betett sig så här. Annars har jag tränat spinning en dag i veckan, styrketränat en dag i veckan och lite rodd och till. Med andra ord ganska blygsamt vad gäller specifik löpträning. Benen har skött sig bra när jag har tränat så här.
Men så fick jag reda på att jag ville ha ett till maraton på listan. Det är något lockande med det avståndet. Sista maraton var Transgrancanaria 2018. Jag bestämde mig ändå för att välja maratondistansen; ny stad och ny medalj till samlingen! Nu gällde det bara att hitta en springvillig person som skulle gå med mig och springa ett sånt maraton strax före jul då alla andra har mer än tillräckligt att förbereda inför julen. Valet föll på min löpartvilling Monika Kransvik. Det var hon som fick mig genom Transgrancanaria. Hon hade ungefär lika lite löpspecifik träning som jag senaste månaderna, så det här passade bra. Jag var tydlig med att detta ENDAST var för upplevelsen, ingen tidspress, mycket promenader, mål att klara, hamna långt efter på listan och få en ny medalj. Hon gillade idén och mötte upp! Båda var exalterade över hur vi skulle göra det. "Alla" lyckas ta sig igenom ett maraton på 6 timmar, vilket var maxtiden. När vi träffades lanserade Monika nya tankar, åtminstone för mig; hon skulle fortsätta runt 4 timmar. Ok, men inte sämre än 4,06 timmar! Vad?? 4.06 var hennes sämsta maratontid och det ville hon inte ny värsta tid, jag som hade tänkt mig en riktigt lång resa på runt 5 timmar +- jag hade stora planer på att ha en riktigt dålig tid till.
När jag vann deltagandet började jag träna inför maraton genom att ge mig in på längre åk, två 30 km, en halvmaraton, och ett par pass runt 15 km. Det kändes bra, fram till sista passet en vecka innan. Sedan hade kalvarna fick nog. Det är därför jag inte sprungit något den senaste veckan. Jag rekommenderar inte detta till någon. Vet att det inte är smart att ökade plötsligt mängden så drastiskt men jag ville försöka och det kändes bra tills det inte gjorde det. (nära ögonen och hoppas det går bra i princip).
Vi var inte de enda löparna på flyget till Málaga. Vi hamnade i ett kluster med bland annat Heidi Pharo, som skulle prova maratondistansen för första gången och fullföljde strålande. Hon var årets bästa i Norge med detta lopp! Imponerande! Maken fotografen Sylvain skulle dokumentera och ge psykologiskt stöd. En annan motiverande och inspirerande person var Knut, moderator i Løpeprat på Facebook. Flyg går snabbt när du kan sitta och gnälla oavbrutet om att springa. Mycket användbar information utbyttes. Från flygplatsen gick vi direkt till Expo för att hämta startnummer. Det var en rörig affär och låg en bit utanför centrum. Här var det stort förbättringspotential!
Monika och jag bodde på det officiella racerhotellet i Málaga; Ilunión, tillsammans med eliten. Natt till lördag fick vi glädjen att uppleva brandlarmet. Vi väcktes av intensivt blinkande blixtljus och ett ylande larm. Vi hamnade hamnade i receptionen där ingen personal ville informera om något. Vi tittade också på kenyanerna, elitlöparna. Det var ett falskt larm. Nästa morgon släppte vi frukostkörningen, vilket visade sig vara det smart. Snarare gjorde vi vår egen sightrunning i staden. Vädret var fint, temperaturen behaglig, men lite blåsigt. Som tur var ljög den på själva tävlingsdagen.
Eftersom jag inte hade något mål under en viss tid kände jag inga nerver inför loppet. Vi joggade iväg till start, ca 1,3 km och hittade vår startbås. Här fanns inga strikta kontroller som i Valencia. Det var det i princip bara att dyka upp och placera dig själv där du ville.
Jag har tränat i 5,27 hastighet de senaste 6 veckorna, det vill säga en maratontid på cirka 4 timmar, om jag hade sprungit hela avståndet. Det var denna hastighet vi utgick från. Starten var hyfsad, leden var fin, lite utspridd musikaliska inslag längs sträckan och jublande publik på vissa ställen, ungefär på samma nivå som vid Oslo Marathon. Det finns en relativt litet lopp, ca 7 000 deltagare, med majoriteten på halvmaran. Deltagarna kom från 77 olika länder nationalist! I år fick Málaga bronsstatus för sitt lopp.
Maratondistansen var en runda, så vi fick se mycket av staden. Första halvmaran gick relativt bra. Monica höll koll på tempot och jag följde blint efter. Kände ett par gånger att det började bli tungt, sen visade det sig att vi sprang lite för fort och vi fick justera tiden igen. Konstigt hur bara några sekunders ändring i hastighet producerade en sådan sak utslag med mig. Efter att ha passerat mållinjen för halvmaran fortsatte "den hårda kärnan" i andra halvlek. jag upptäckte Sylvain, som tog bilder och fick ett rejält uppsving. Knut som var skadad och inte kunde springa stod på leden och hejade, tack för extra påfyllning! Vår hjärna triggas av uppmuntran och triggas av extra energi, därför är jubel från publiken ofta till hjälp.
Sträckan från cirka 23 till 30 km var ganska ödslig och tråkig. Jag sprang och tänkte om jag skulle möta väggen och hur det skulle kännas. Jag undrade också om jag skulle få kramp, vilket jag har i de flesta lopp. jag började tycka att det var tungt. Fortfarande inte att gå till drinkstationerna!?! Jag hamnade längre och längre efter Monica. Hon snubblade lätt som en fjäder framför mig och kollade hela tiden för att se om jag hängde med. Hon provade mantrat: ”Ta det lugnt tå, lätt på tå” och “le, det hjälper”….. Tänker inte nämna allt jag tänkte här. Tillståndet var nog ganska psykologiskt. Jag hade inte sprungit längre än 30 km på träningen, och det passet bestod av MYCKET promenader på slutet, så det var Jag var fast besluten att jag inte skulle kunna göra mer utan att börja gå ibland. Samtidigt ville jag inte spoila för Monika. När vi passerat 32 km sa hon med uppmuntrande röst; "Nu har vi bara 59 minuter kvar" (om vi bör göra det inom 4 timmar). Död och plåga! Hur skulle jag orka springa ytterligare 59 minuter?? Försökte att desperat lura hjärnan att tro att det skulle kännas som 20 minuter, max. Till slut var jag bara tvungen att förtränga hela budskapet, det var för mycket att ta in! Dessutom blev jag riktigt hungrig! Drack sportdryck och konsumerade geler, det fungerade för magen.
Plötsligt dök den fyra timmar långa hastighetsbegränsaren upp bakom oss. Jag hängde på henne och ville försöka hänga med så länge det gick att göra. Det gav ny energi att köra med farthållare. Kändes som att jag sprang i en flock vargar. Försökte komma in i en bubbla/trance där löpningen kunde sluta av sig själv. Inte lika lätt, eftersom det alltid fanns människor runt dem bröt rytmen, men jag hängde på. Vi kom in i kärnan av stadskärnan, fina ställen, visade det sig senare under dagen när vi åkte dit igen. Bara under loppet fick jag knappt något, försökte bara hålla fokus på benen framför mig. Och så kom målgången, jättegott!! Vi kom i mål på 3.58.23, Halleluja! Under 4 timmar!!! Med så lite löpträning! Krampen lurade i bakgrunden mot slutet, men fick aldrig riktigt fäste, förmodligen för att vi höll det lugnt hastighet.
Dagen innan pratade vi om vad vi ville ha med loppet. Jag ville uppleva något nytt: att kunna hålla ett jämnt tempo hela tiden hela sträckan och kanske uppleva en negativ split (att du springer sista halvan snabbare än första halvan), men det var ganska orealistiskt tyckte jag. Men på ett mirakulöst sätt uppfylldes båda önskningarna! Mycket motiverande och väldigt roligt, men då med en längre träningsfas framför sig. Benen kändes bra efteråt och Jag har haft mycket mindre förlamning än efter andra lopp. Slutsats: Det lönar sig att hålla igen i starten och till följa planen. Du har mycket mer på gång än du tror. Malaga maraton var en stor upplevelse, så på tröskeln till året, kan rekommenderas!
Om du vill läsa mer från Angelika - besök hennes blogg på https://www.runnersworld.no/blogs/angelika/index.htm