När jag tänker på det nu - fy fan vad tiden har gått från min säsongsavslutning på Jessheim vintermarathon 2022 till mitt öppningslopp för 2023; Marathon Barcelona. Ja, vintern kan verka kall, mörk och brutal, men när man ser tillbaka så springer tiden bokstavligen med oss. Jag tycker att det alltid är bra med en liten paus utan lopp i kalendern, och på vintern gillar jag verkligen att åka skidor. Tack gode gud för det och speciellt i år när jag har fått något som gör ont i vänster höft, säte eller lår. Ibland kan det vara svårt att säga exakt var det sitter, men det verkar muskulöst och det verkar som något jag har stött på tidigare. Jag har tränat alternativt, och försökt vara duktig på att göra lite styrkeövningar hemma på golvet, men här finns helt klart förbättringspotential.
Med denna utgångspunkt var jag väldigt exalterad och kände mig inte säker på hur jag skulle ta mig an ett maraton nu. Tanken slog mig till och med om att springa ett maraton, men jag sopade det snabbt under mattan. Jag skulle hellre sakta ner tempot tänkte jag och acceptera att det här kanske blir ett maraton där jag lägger all tid fokus åt sidan, och bara njuter av banan. Det låter så trevligt, men det är svårt för någon som ändå låter sig motiveras av att bryta sina egna tider.
Jag steg på planet med mina fina och vältränade vänner Nina och Kine. Ännu en tjejresa till en cool destination för att springa ett maraton och annars njuta av en resa. Det är en gåva i livet att kunna göra det. Den här gången var det extra skönt att lämna vintern en stund, och komma till sol, palmer och bar asfalt.
Vi åkte till Barcelona i fredags. På lördagen hade vi tänkt vara med på morgonlöpningen, men för att få ut så mycket som möjligt av dagen körde jag och Nina vår egen löpning lite tidigare. Nina kan sin väg, så hon tog mig på en riktig sightseeingtur. Vi skulle egentligen bara springa 5 km, men det slutade med 8. Det finns så mycket att se. Jag har bara varit i Barcelona en gång tidigare och det var 10 år sedan. Vi tog det lugnt och försiktigt. Efter frukost åkte vi alla tre till mässan för att hämta startnummer, känna på stämningen och inte minst träffa Ine, marknadschef på RunAgain, och Tanja som också är ambassadör. Det var en stor ära. Lördag kväll åt vi middag tillsammans. Tanja med sitt gäng, Ine, jag och mitt. Vi var 11 stycken. Supersnyggt.
MARATO-DAG
Loppet startade 08.30. Du måste bara gå upp tidigt. Det är bättre att gå upp så tidigt att det gör lite ont än att vara tidsoptimistisk en sådan dag. Det var inte dåligt i Barcelona. Klockan 05.20 hoppade jag upp och rakt in i duschen.
Jag har några ritualer när jag ska springa ett maraton:
Jag måste duscha på morgonen och tvätta håret (på ett lopp är det ingen idé att göra det kvällen innan för mig)
Jag måste sätta mina "Norway" hårrosetter i det blöta håret så att det blir helt tätt.
Som i alla andra raser måste jag bära min parfym «Joy»
3 koppar kaffe utöver frukost
Detta hjälper till att se till att det blir en bra dag.
Nina och jag hade beställt frukostpaket för 6 på hotellet. De torraste brödskivorna i universum, men de fungerade.
X antal gånger till badrummet innan vi kunde ta tunnelbanan till Placa d'Espanya där maratonloppet ägde rum med start, mål och expo. Vi kom fram, gick direkt till kapprummet innan det bara var att köa igen. Vi hade en timme på oss från det att vi kom tills loppet startade. Det måste du ha. Vi kunde ha haft det ännu bättre, för klockan 08.25 stod vi fortfarande i kön. Jag var stressad, för jag kände att jag var tvungen att göra den resan – även om den kanske mest är psykologisk. Vi klarade det precis. Jag hoppade i min pool. Livemusik, lågor och enorm spänning vid startlinjen.
MARATONLOPPET
Vi går framåt mot startlinjen och springer lugnt över. Ändå är min strategi för dagen inte helt klar. Jag måste nästan bara känna hur kroppen svarar när jag kommer igång. Mycket konstig känsla. Det är trots allt 42 km. Benen går. Första kilometern går i det tempo jag skulle springa om jag skulle satsa på en ny pers. Så gör andra kilometer. Jag har anmält mig i poolen jag tillhör, och det finns bara människor runt omkring mig som springer i det tempo jag utan tvekan skulle satsa på om jag inte hade några skavanker. Svårt att lugna ner sig då. Man blir så motiverad.
Takten på klockan levde ett eget liv. Den hoppade upp och ner från 8 min per km till 4 min per km och allt däremellan. Svårt att vara sin egen hastighetsregulator då, så det var bara att försöka hålla driven. Varenda kilometerpass följde jag klockan för att ha kontroll. Här gick det för fullt och det såg bra ut. Det fick mig nästan baklänges. Vill inte bli tagen av mjölksyra heller. Försökte bromsa igen, men det är märkligt hur svårt det är att ta det lugnt i starten när man känner sig frisk och bra – och där och då var smärtan som bortblåst. Om det är adrenalinet som fungerar smärtstillande eller om all vila och alternativ träning i förväg har hjälpt är en bra fråga, men den största frågan på vägen var – hur länge kan detta hålla på? Ok, jag bestämmer mig för att satsa utan att vara dumdristig om bara takten på klockan kan öka. Det var helt ur spår, åtminstone de första 15 km.
Jag visste att Ine skulle heja på Sagrada Familia runt 13-14 km. Jag letade efter henne för att jag ville säga till henne att "nu har jag bett, men jag vet inte om det var en så bra idé". Att du delar med dig av alla dina tankar och känslor inför ett maratonlopp på Instagram och med "Gud og Hvermannsen" gör att jag i alla fall kan bli lite konstig i huvudet. Jag visste att jag hade en digital publik på appen, och jag tänkte för mig själv att de måste tro att jag har tappat förståndet! Jag såg inte Ine och kände mig inte lättad över löpgalenskapen, men jag tänkte för mig själv att hon säkert skulle heja på mig och säga "fortsätt" Haha 😊
Däremot såg jag Sagrada Familia. Jag fick gåshud. Jag lyckades njuta av stunden. Jag har sett det förut, men det här är en mästerlig byggnad som är fantastisk att se. Barcelona är vackert. Detta är tidernas hastighetssightseeing.
Efter de första 15 kmna hann jag tänka på hamburgare, cava och att jag började känna att jag hade två ben. Började successivt öka den mentala arbetsbelastningen redan då. Några strofer säger jag till mig själv:
- Tänk bara positiva tankar. Negativa tankar är förbjudna.
- Smärtan är bara tillfällig (om den blir illa senare i loppet brukar jag påminna mig själv om att jag har fött barn som kan kvalificera sig för 100 mils lopp)
- När jag kommer i mål kan jag äta och dricka så mycket jag vill. Jag tänker mycket på hamburgare även om det inte är min favoriträtt. Jag tänker också mycket på champagnen jag kommer att fira med vid målgången (Eller cava sedan vi var i Spanien)
- Om 1-3 timmar (beror på när tankarna måste få effekt) kan jag ligga på gräsmattan vid mållinjen med en medalj runt halsen och skratta åt det hela
Ja, det här är bara exempel på vad jag kan tänka mig.
Det gick ändå bra. Jag älskade banan och publiken. Jag skulle säga att det handlar om på Berlin-nivå, och det finns ingen nackdel med att heta Maria i Spanien heller. Jag hörde mitt namn hela tiden, och det beror förstås också på att jag inte är den enda Maria på spåret. Det finns faktiskt 55 objekt på resultatlistan som har Maria som förnamn. Det är skönt att ha den norska flaggan på bröstet för då jublade alla norrmän, svenskar och danskar extra mycket, men jag hörde också mycket "Vamos Noruega" längs leden.
Två gånger på leden hade vi några km runda turer. Båda gångerna fick jag se var 3.30-passarna var i förhållande till mig. Även om jag hade koll på klockan så var det otroligt skönt att se det visuellt också, för nu hade tankarna gått till om jag skulle stelna eller ha problem med värken är inte viktigt, men det hade varit otroligt häftigt att fortsätta stanna under 3.30. Jag bröt äntligen sub 3.30 förra året, och det är ett mål i sig att klara av att stanna där.
Jag klarar halvmaran. Då säger mitt huvud: Perfekt, nu kan vi räkna ner istället för att räkna upp. Jag lovar, allt hjälper! Och med start på 20 km sätter jag alltid upp delmål. Var 5:e km ska vara en rolig löprunda. Nu ska jag roa mig till 25 km, sen ska jag roa mig till 30 km och så fortsätter jag så tills jag kommer i mål.
I Berlin i september, som var mitt bästa maraton på alla sätt, surfade jag mig igenom detta sätt utan att stöta på några särskilda problem. Nu började det däremot kosta extra mellan 25-30 mil, men jag jobbade hårt med min mentala verksamhet. Jag kunde inte riktigt säga om det var smärta eller mjölksyra som knackade på dörren, men det var nästan lika bra att inte veta. Kommer inte riktigt ihåg när, men börjar med drinkstationen på 27,5 km tror jag, sen gick jag snabbt igenom resten av drinkstationerna för att skaka ut benen lite och andas ut extra medan jag drack vatten. Jag var också tvungen att ta några sådana promenadsteg någon annanstans på leden. Det är inget farligt med att gå, men för mig har det i vissa lopp tidigare lett till svårigheter att komma igång igen. Här var jag bestämd och orubblig. Jag kom igång igen och konstigt nog sjönk inte tempot särskilt drastiskt. Det gick lite långsammare. Jag vinkade mentalt hejdå till pressen, men det var bra. Det var denna 3.30-gräns som var huvudmålet.
Härtan tog ut sin rätt under loppet, och det var något jag hade sett fram emot på förhand eftersom jag inte tycker om att springa i hög värme. Maratondagen var förstås den trevligaste dagen vi haft i Barcelona vädermässigt, men även om det var varmt var det inte förödande för mig då det var gott om skugga och det blåste en härlig lätt vind nästan hela tiden. Det var ljuvligt att komma ner längs sjön på leden, och ett annat gåshudsögonblick var när vi sprang genom Barcelonas triumfbåge på 36 km. En liten stund innan vi passerade den, mellan 34-35 km, kunde vi återigen se direkt vid Sagrada Familia på avstånd.
Den här gången tyckte jag inte att det var särskilt tufft runt 37-39 km, som jag har upplevt några gånger tidigare. Varje 5 km borde ju vara ett mål i sig, också 35-40 km. Det har hjälpt mig att tänka så här, och då blir det sista lilla loppet från 40-42.195 själva charmetappen. Det händer ofta mycket de sista två km. Jag vet inte hur många portaler vi gick igenom som jag trodde kunde vara långdistansmål, men det var kul. Liv och spänning bland publiken. Någonstans hade publiken samlats så att jag kände att vi sprang på en smal catwalk på en rockscen. Obeskrivlig. Och när vi äntligen rundade kurvan in på Placa D'Espanya och såg den riktiga mållinjen - ja, ännu ett maraton gjordes och jag kunde få maratonmedalj nummer 10 runt halsen. Jag lyckades även det som blev målet på vägen, att komma in under 3.30. Den känslan. Jag älskar det!
Jag var så nöjd och glad. Jag hejade inombords, och i mål kunde jag fira med Ine, och så småningom träffade vi de andra maratonlöparna – passform Nina, Kine, Tanja och hennes kompisar. Det var helt rått! Vilket vi njöt av.
Och ja – det blev så småningom ett cava-firande i solen, och en utsökt efterlängtad middag på kvällen. Ett helt underbart firande!
Vad åt jag under loppet? Jag har börjat hålla mig till Maurten gels. Jag konsumerar gel precis innan dricksstationen vid 10, 20 och 30 km. Jag har även gel om jag behöver runt 35-36 km, men denna gång fyllde jag på med energidrycken på stationerna efter 35 km. Jag tar också en klunk cola om det bjuds på mot slutet. Litet pris till dig själv. Det hade de inte i Barcelona. Jag har helt slutat äta bananer och bars. Jag lägger för mycket energi på att tugga och få ner den.
Vilka skor sprang jag i? Adidas Adios Pro 3. Mina soliga favoriter. Har aldrig i hela mitt liv haft bättre löparskor.
Jag har själv köpt och betalat både Maurten- och Adidas-skorna, men annonserar gärna dessa produkter som bidrar till en ännu bättre löpupplevelse för mig.
Undrar du var du ska börja löpsäsongen 2024? Åk till Barcelona 😊
