Skrivet av Margrethe Fjetland Løvold
-ultralöpare för team Salomon
Det är något väldigt speciellt med Gran Canaria för mig.
Det kanske låter pompöst och uppblåst, men jag hör liksom hemma där.
Det är där jag är lyckligast och det var mer eller mindre allt där löpäventyret började för mig.
Transgrancanaria (TGC) anordnas varje år med olika distanser. Avstånden har varierat något över tiden.
Första gången jag deltog sprang jag 45 km. Bild på mig när jag passerar mållinjen beskrev hur ont jag hade.
Trots det var det något som var otroligt vackert och roligt. Smärtan är på sätt och vis en bekräftelse på att du har gjort något du inte brukar göra, och det, det smakar gott.
Efter detta har jag sprungit både den avancerade sträckan 85 km (nu 64 km) och klassiskt på 128 km, det senare 2018 och på tiden 19 h och 34 min.
Det har gått 4 år och mycket har hänt sedan dess, det var jag ganska säker på Jag borde kunna springa mycket bättre än så i år.
Jag har tränat mycket under vintern och pressat mig ut i regn, snö och storm, det var inte alltid lika roligt, men det skulle visa sig vara mer relevant för årets lopp än jag kunde föreställa mig.
Jag älskar att springa lopp, men jag hatar dagarna fram till starten.
Det är fruktansvärt mycket nerver, hur väl förberedd jag än är och oavsett vad hur mycket du än försöker så försvinner de inte.
I år försökte jag tänka att de var där för att göra mig redo för loppet och oj tror att jag inte är nervös, men upprymd.
Dessutom dyker alla små smärtor upp, smärtor du aldrig känt förut. Gud varför kan jag inte nöja mig med att ligga på solsängen liksom många andra??
Svaret på det vet vi redan, vinsten är så mycket större.
Jag hade tur, jag hade en besättning på plats för att hjälpa mig genom loppet, och crewe uppgift är inte att köra mig till hotellet när det blir tufft, men oj ta mig till mållinjen.
Denna uppgift skulle visa sig vara lite svårare att navigera än vanliga.
Starten av TGC är ett offentligt firande. Trummor, hög musik, mycket folk, jag var så rensa! I allmänhet mådde jag bra, men jag märkte att jag var otroligt varm, varmare än de runt omkring mig med bubbeljackor på.
Jag stod precis bakom eliten och var redo att ge vad jag hade.
Det är ca 1 km till sandstranden innan det fortsätter några km strandpromenaden. Efter detta en kortare backe och sedan tvärs över en hel del med torkad flodbädd fylld med små stenar.
Redan i första backen kämpade jag för att springa, pulsen var skyhög och jag fick inte andas ordentligt. Jag tyckte det här var konstigt, men hoppades att det var möjligt fly.
Therese, som också springer för Salomon Norge, kom springande förbi, vi bytte några ord och hon frågade hur det gick. Jag log, förskönade sanningen och sa att det här känns bra innan hon sprang ifrån mig.
Efter en backe hade jag problem med att komma in igen och var tvungen heller gå eller stanna helt. Jag var yr och så småningom dök en upp ful smärta i diafragman.
Detta gjorde det inte bara ännu svårare att andas, men nu kunde jag det inte dricka eller äta.
På den första stationen Arucas 19 km in träffade jag min besättning för första gången. Jag fick lite panik för jag förstod att nu var drömloppet på väg att hända en liten mardröm.
Jag är väldigt för att hålla fast vid det, springa i mål trots en dålig sådan dag, men det här var annorlunda. Min besättning hade fått i uppdrag att hämta mig till mål, så här fanns ingen kära mamma och det var jag i alla fall fast besluten om kör på för det här kan fortfarande vända, eller hur?
Till nästa station i Teror (30 km) började det regna och stigarna var fina förvandlats till ett lerbad. Föreställ dig branta backar som endast består av lera och män, de reste sig inte, men de lät mig inte passera heller. Tack och lov för starka armar och stavar, det var bara detta som gjorde mig släpades inte ner i rutschkanan tillsammans med männen. Naturligtvis inte emot män, men män med för stort ego för att släppa taget om en yngre kvinna på 160 cm förbi.
Efter att ha gått upp kommer gå ner och eftersom det var andningen var det något fel med och utan mina ben kunde jag springa förbi (de gånger jag släpptes förbi) en hela vägen ner. Jag mådde lite bättre när jag kom till Teror och besättningen kunde bekräfta att färgen var tillbaka i ansiktet. Jag var på bättre humör nu och trots problem klättrade jag på topplistan.
Vädret blev sämre och sämre, men jag hade tränat för det och jag var så varm, så jag kämpade inte utan började se att vädret och mycket lera tärde på mig bland andra löpare.
Från Teror upp till Fontanales går det runt 1000 hm+. Tyvärr var den här ganska tydligt att detta inte var något som lossnade, men det blev värre. jag fick stanna flera gånger i backen för att hämta andan och jag kunde fortfarande inte äta eller dricka något och jag lät som en val utan konditionering. Vad kan detta vara!?
I Fontanales rann tårarna och jag ville mest ha min flickvän och crew ska säga att du inte får köra igenom detta, men om detta beslut var svårt för mig, det är i alla fall svårt för omgivningen att bestämma sig. De det finns tyvärr (lyckligtvis, beroende på hur man ser på det) inga manual för när det är okej att fortsätta och när man ska sluta. Vad blev Avgörande för mig var tanken på om någon jag coachat hade berättat för mig om dessa symtom, men ändå trodde jag inte att det var det stor.
Så jag satt där på en stol i Fontanales, med huvudet nedåt och ett kroppsspråk som sa mer än 1000 ord. Flera av mina kvinnliga konkurrenter kom över, undrade hur jag mådde, om de kunde göra något och erbjöd upplyftande ord. De flesta har varit där och vet hur tråkigt och hjärtskärande det kan vara vara.
På det stora hela är det inte viktigt, men för oss som gör det här kan det det betyder mycket, men det ska inte vara på bekostnad av din hälsa.
Att konkurrenter hejar på varandra är en av de saker jag gillar mest med denna sport. Vi bryr oss om varandra och jag hoppas att det inte förändras sig själva oavsett hur stor sporten blir.
Därmed slutade mitt Transgrancanariaäventyr i en regnig stad i bergen och inte i Maspalomas som planerat.
Efteråt tvivlar jag inte på att det var rätt beslut. Det tog mig ett dygn innan jag kunde andas ordentligt och för att magsmärtan skulle avta, sen kom feber och ont i halsen och huvudet.
Jag gjorde allt jag kunde innan loppet för att inte bli smittad av Covid eller något annat, men du kan bara göra så mycket. Tyvärr hade jag otur den här korridoren.
Så även om jag sa att jag inte tänkte springa nästa år för det har kostat så mycket att springa igenom vintern kanske jag ändå börjar. Före vem hade trott att det var möjligt att få hjärtesorg för ett lopp som gick in diskbänken.