Av 24 bilder som togs på undertecknads 10 km löpning genom Oslos gator förra helgen, var detta det enda som gick igenom censuren.
Jag ogillar verkligen att se bilder på mig själv när jag springer, eftersom höften är sällsynt som på bilden nedan, där jag springer mer eller mindre upprätt och med bröstet framåt. De övriga 23 visar höftfrakturer, och att löpställningen inte är särskilt sevärd.
Ja, varje löpare har sin egen stil, och varje löpare har sina egna mål och ambitioner. Och det är de två sista jag vill ta itu med. För mig framstod 10 km sträckan som värst och i flera år har jag medvetet undvikit att delta i millopp, eftersom jag är rädd att klara mig dåligt, vad gäller mina egna ögon. I mitt eget huvud tror jag att jag är en 44-löpare, medan verkligheten gång på gång har sagt något helt annat.
Samma sak hände på Lördag under 10 för Grete i Oslo Marathon. Uppvärmningen ska vara ordentligt, det hade jag lovat mig själv, men mina sociala antenner skulle ha det annars. Självklart slog jag på bekanta (tack för sist, Britt) och lusten att inleda ett samtal vann över minst femton minuters uppvärmning. jag hann med några 200 meter långa slag, innan jag kom ner till startområdet direkt nedanför.
Faktiskt kände jag mig Jag var rent ut sagt illamående medan Friskis&Svettis-gänget på scen försökte få med de få och tusentals som stod i gatan till göra höga knälyft som en självklarhet. Jag kunde inte lyfta mitt knä två centimeter från marken, för det blodiga allvaret låg över axlarna som en tung börda.
Jag registrerade att starten gick och redan efter 400 meter var jag irriterad för att leden började uppför. Jag tror det fortsatte gå uppför ett par eller tre km till, men log lite när klockan pipade. 4.11. Långt fram schema.
Flinkis beats saktade ner snabbt. Jag kände hur illamåendet rörde sig uppåt och kände efter nio minuter löpning visste jag inte hur jag skulle hålla ut i ytterligare åtta kilometer.
Medan det gick utför mot Skøyen ökade det tiden, och jag vände mig snabbt till att spana efter 45-gänget. Jag såg dem inte, men det kanske bara var rent fantasi.
Efter 4 km tittade jag tillbaka igen, och där kom gasellerna i vad som tycktes mig verkade vara ren sprintfart.
4,5 km - Jag blev passerad och parkerad. Hittade en fotograf, korrigerade ut höftfrakturen så gott jag kunde och resignerade.
6 km - Jag åt ett blad kaffe och cola, serverad av Ali och gav ett blanksteg om jag ägnade 20 sekunder åt att svälja den svarta dubben.
7 – Aker Brygga. Någon ropade mitt namn och hejade. Jag tvingade fram ett litet leende. Tittade på klockan och ville mest hoppa i sjön Det hjälpte inte heller att min klocka visade 7,2 km istället för sju. Det är snabbt minut och väl då.
8 km – Akershus fästning och ny dryckesstation, som blev en ny 20-sekunders paus.
Med två kilometer kvar var det bara att avsluta i bästa möjliga stil. Jag attackerade backen upp förbi fästningen och begav sig mot Karl Johan. Inte riktigt dålig km-tid, men loppet var för sent i alla fall för länge sedan.
Jag minns att jag passerade en dam som hade legat 50 meter framför mig i flera kilometer, och det hjälpte lite på humöret när jag tacklade sista backen ner mot mållinjen. Den blå mattan kom syn och sedan händer det - hur grinig, trött, uppgiven, irriterad, besviken och arg jag än hade varit under 90 procent av loppet, då är det bara att le.
Samma sak hände på Lördag under 10 för Grete i Oslo Marathon. Uppvärmningen ska vara ordentligt, det hade jag lovat mig själv, men mina sociala antenner skulle ha det annars. Självklart slog jag på bekanta (tack för sist, Britt) och lusten att inleda ett samtal vann över minst femton minuters uppvärmning. jag hann med några 200 meter långa slag, innan jag kom ner till startområdet direkt nedanför.
Faktiskt kände jag mig Jag var rent ut sagt illamående medan Friskis&Svettis-gänget på scen försökte få med de få och tusentals som stod i gatan till göra höga knälyft som en självklarhet. Jag kunde inte lyfta mitt knä två centimeter från marken, för det blodiga allvaret låg över axlarna som en tung börda.
Jag registrerade att starten gick och redan efter 400 meter var jag irriterad för att leden började uppför. Jag tror det fortsatte gå uppför ett par eller tre km till, men log lite när klockan pipade. 4.11. Långt fram schema.
Flinkis beats saktade ner snabbt. Jag kände hur illamåendet rörde sig uppåt och kände efter nio minuter löpning visste jag inte hur jag skulle hålla ut i ytterligare åtta kilometer.
Medan det gick utför mot Skøyen ökade det tiden, och jag vände mig snabbt till att spana efter 45-gänget. Jag såg dem inte, men det kanske bara var rent fantasi.
Efter 4 km tittade jag tillbaka igen, och där kom gasellerna i vad som tycktes mig verkade vara ren sprintfart.
4,5 km - Jag blev passerad och parkerad. Hittade en fotograf, korrigerade ut höftfrakturen så gott jag kunde och resignerade.
6 km - Jag åt ett blad kaffe och cola, serverad av Ali och gav ett blanksteg om jag ägnade 20 sekunder åt att svälja den svarta dubben.
7 – Aker Brygga. Någon ropade mitt namn och hejade. Jag tvingade fram ett litet leende. Tittade på klockan och ville mest hoppa i sjön Det hjälpte inte heller att min klocka visade 7,2 km istället för sju. Det är snabbt minut och väl då.
8 km – Akershus fästning och ny dryckesstation, som blev en ny 20-sekunders paus.
Med två kilometer kvar var det bara att avsluta i bästa möjliga stil. Jag attackerade backen upp förbi fästningen och begav sig mot Karl Johan. Inte riktigt dålig km-tid, men loppet var för sent i alla fall för länge sedan.
Jag minns att jag passerade en dam som hade legat 50 meter framför mig i flera kilometer, och det hjälpte lite på humöret när jag tacklade sista backen ner mot mållinjen. Den blå mattan kom syn och sedan händer det - hur grinig, trött, uppgiven, irriterad, besviken och arg jag än hade varit under 90 procent av loppet, då är det bara att le.
Samtidigt kom insikten att jag inte är en 44-kvinna, utan någon som springer 10 km på mellan 46 och 47 minuter och som var nummer 11 av 366 slutförare i åldersgruppen 45-49.
Det är trots allt inte värsta minnet jag kunde ta med mig hem från en särskilt stor händelse.
Men säsongen är lång ovanifrån. Lokala lopp, både 10 km och halvmaraton står för dörren och två utländska lopp väntar. Dessutom ska jag använda mörka höstkvällar för att planera nästa års utmaningar och tävlingsresor.